Hej på er!
Jag tänkte att det vore kul för er att få veta lite mer om mig och min hund Kenzo, som jag nämnt tidigare.
Jag är uppvuxen med hund. Då jag föddes hade vi en långhårig Collie vid namn Foxie. En otroligt fin, men skotträdd, kille. Han gick bort då jag var 3 år gammal. Jag minns inte mycket av honom men har vaga minnen av att jag låg på golvet tillsammans med honom med huvudet på hans mage.
Efter att vi tagit bort Foxie och jag börjat bli något äldre så var jag den grannungen som gick och plingade på hos varenda granne med hund för att höra om jag kunde få gå ut med deras hund eller leka med den på tomten. Nästintill alla sa ja, och jag började gå promenader med kvarterets alla hundar. Jag fick även frågan om att vara hundvakt vid ett flertal tillfällen.
Jag tänkte att det vore kul för er att få veta lite mer om mig och min hund Kenzo, som jag nämnt tidigare.
Jag är uppvuxen med hund. Då jag föddes hade vi en långhårig Collie vid namn Foxie. En otroligt fin, men skotträdd, kille. Han gick bort då jag var 3 år gammal. Jag minns inte mycket av honom men har vaga minnen av att jag låg på golvet tillsammans med honom med huvudet på hans mage.
Efter att vi tagit bort Foxie och jag börjat bli något äldre så var jag den grannungen som gick och plingade på hos varenda granne med hund för att höra om jag kunde få gå ut med deras hund eller leka med den på tomten. Nästintill alla sa ja, och jag började gå promenader med kvarterets alla hundar. Jag fick även frågan om att vara hundvakt vid ett flertal tillfällen.
Men även om det var jättekul att gå promenader med andras hundar så längtade jag efter att ha min alldeles egna hund.
En höstdag 2007 var det dags. Vi skulle åka och titta på en Shetland Sheepdog valp. Han var 16 veckor (uppfödaren hade tänk behålla honom som avelshane) och ensam kvar i kullen som bestod av honom och hans syster.
Det sa klick och jag som 11-åring var ivrig och ville ta med honom hem på en gång! Vi satt och fikade i köket hos uppfödaren varpå uppfödaren meddelar att han nästintill hunnit bli rumsren. I samma sekund tittar vi på valpen som sitter och bajsar
på köksmattan. Han fick följa med oss hem samma dag och fick namnet Zolo. Det var en Blue Merle med ett blått och ett brunt öga.
Bild tagen av mig
Han hängde med mig i 11 år. Vi tränade agility, trick och enbart njöt av varandras sällskap. En junidag när jag var 22 och han 11 så sa hans kropp ifrån. Han hade fått ordentlig artros i bägge armbågar samt ett dåligt hjärta som inte slog som det
skulle. Han fick då somna in.
Alla hanterar vi sorg på olika sätt. Vissa kan tycka att jag skaffade hund för tätt inpå Zolos bortgång. Men för mig var det rätt beslut.
Samma år som Zolo somnade in började jag kika efter en ny kompis. I oktober fick jag kontakt med en uppfödare i Danmark. De födde upp Dobermanns. (Hur det kommer sig att det blev just en dobermann kan vi ta i ett annat inlägg).
Den 31 Oktober 2019 åkte vi ned till Danmark till en liten by som heter Ribe som ligger en liten bit ifrån den Tyska gränsen. En resa på 10 timmar enkel resa med bil.
Jag hade nog bestämt mig redan innan vi träffat valparna att honom ska jag ha! I en kull av 11 (!!!) valpar fanns det två otingade valpar kvar. En svart hane och en svart tik.
Vi har alltid haft hanar i min familj så valet var enkelt (även som tiken var otroligt söt).
Bild tagen av Kenzos uppfödare
Den 1:a November var det dags att träffa valparna. Då vi kom in i köket hos uppfödaren så vart vi chockade över hur stora dessa 16 veckorsvalparna var. De var större än vad Zolo varit som fullvuxen.
Men klick sa det och samma känsla som den där höstdagen 2007 infann sig - honom ska vi ha med hem, IDAG.
Vi skrev papper på köpet tillsammans med uppfödaren och fyllde i pass, anmälde i tullen m.m (mer om importering kan vi ta i ett annat inlägg) och sedan bar det av hemåt.
Det började med att han satt på golvet i bilen men efter inte ens 20 minuter hade han klättrat upp i mitt knä och där satt han resterande 10 timmar.
Bild tagen av mig
Vi stannade och promenerade 1 gång i timmen men han ville inte göra ifrån sig. Det var inte förrän vi hade någon timme kvar som han äntligen kissade några droppar.
Vi kom hem 01 på natten. Jag hade träningsvärk i armen efter att ha suttit och hållt i en 16-veckorsvalp på 19(!!!) kg.
Under resan hem hade vi suttit och diskuterat namn - vad skulle han heta?
Jag hade en lång lång lista med över 30 tänkbara namn men det vi kom överens om och bestämde oss för var KENZO.
Kenzo var hemma, jag var hundägare igen, klockan var 01.30 på natten och han ville leka!
Han är min partner in crime och världens roligaste träningskompis!
Han är den som verkligen fått upp mina ögon för hundträning.
Bild tagen av mig
Här är han idag. 18 månader och stor som en häst. 40 kg och har fortfarande ingen koll på kroppen.
0 kommentar(er)
